Reflektion efter den andra dagen

Den här dagen har innehållit många trådar som går att spinna vidare på men jag skulle vilja så här i en slutreflektion ändå ta fasta på Karin Johannessons tankeväckande påstående att teologins väsen bör vara utgångspunkten och att dess eventuella konformitet med gällande vetenskapsideal vara av sekundär natur. Först kommer alltså självförståelse och sedan institutionstillhörighet.

Detta problematiseras av att universitetet som institution konstituerades bl.a. av just den systematiska teologin och den medeltida kristendomens behov. Om den akademiska teologin i första hand skulle etablera sig utanför det statliga systemet för högre utbildning och därmed universiteten, så skulle både universiteten och teologins självförståelse förändras. Så frågan är om en teologisk självförståelse som skulle tvinga fram en akademisk exodus inte samtidigt skulle etablera nya universitet och därmed en alternativ struktur för studiet av religion.

Detta är en fråga som också är relevant för humaniora i stort och därmed för religionsvetenskapen som till delar är humanistisk och till delar samhällsvetenskaplig i sin inriktning. Den politiska viljans intensiva fokus på ekonomisk nytta marginaliserar i allt högre utsträckning ett traditionellt fokus på bildning och ett (relativt) fritt kunskapssökande. Om detta drivs till sin spets så är det inte osannolikt, om inte moderniteten har ändrat den mänskliga naturen, att en bildningsorienterad humanistisk vetenskap etablerar sig utanför det statliga systemet för högre utbildning.

Frågan är alltså hur långt de humanistiska vetenskaperna kan sträcka sig i en ekonomistisk riktning utan att just förlora sin självidentitet.

Man kan dessutom fråga sig huruvida en bildningsorienterad religionsvetenskap t.ex. i studiet av forntida religioner inte är beroende av just teologins odling av ett innfrånperspektiv vilket bär med sig en antropologi som inte begränsar sig till en materialistisk, utilitaristisk horisont. Om interaktionen med teologin förloras så finns det en risk att religionsvetenskapen inte har något motstånd gentemot en instrumentalisering i enlighet med den rådande politiska viljan. Autonomi står därmed i en nära relation till självförståelse.

Med dessa lite lösa funderingar på tåget hem avslutar jag bloggandet denna dag.